Ja, kanske hon ändå är där nu? Jag som trodde att hon kanske aldrig skulle komma till den perioden, med tanke på hur lätt hon har haft för att vara utan mamma och pappa hela tiden. Men nu tror jag kanske den perioden smyger sig på ändå. Hon vill gärna vara nära mamma hela tiden. Sitter vi på golvet ska hon klättra upp i min famn hela tiden. Sätter jag ner henne på golvet igen så vänder hon bara och klättrar upp igen. Hon har ganska svårt för att somna själv nu, om hon inte är väldigt trött. Innan kunde vi lägga henne i sängen när hon var vaken, säga god natt och gå ut ur rummet. Ibland fick vi komma inom en eller två gånger och ge nappen, men sedan somnade hon alltid. Nu blir hon ofta ledsen när vi lägger henne ner och vi måste nästan alltid sjunga, hålla handen på hennes mage, ta upp och trösta innan hon efter många vänder från mage till rygg, kan somna. Men innan hon har somnat trygt öppnar hon ögonen ett par gånger för att se att vi är där, somnar om, kolla, somnar om och så vidare.
Nära vill hon vara, aldrig långt ifrån oss. Visst är det mysigt, att hon gärna vill vara i famnen, men tycker synd om henne när hon har så svårt för att somna och är rädd att vi inte ska finnas där. På ett sätt känns det konstigt att de plötsligt kommer till en sån period, när det inte alls har varit så tidigare. Men ju äldre hon blir, desto större blir världen för henne och såklart mer skrämmande med allt nytt. Så det är kanske inte så konstigt ändå?
Liten Nora som älskade att sova i famnen, nära och trygt.
Nu kan hon föresten sätta sig själv från krypställning och hon sitter så fint! Hon ska också resa sig mot precis allt - soffbordet, stolar, diskmaskinen, lådor.. Idag reste hon sig i sängen för första gången också! Här går det undan kan jag lova.
Nu ligger hon och sover och Karl och jag ska göra oss klara under tiden, idag blir det en tur på stan för lilla familjen. Solen skiner och jag har varit och tränat, bra start på fredagen!
♥